Jag tänkte berätta om min första alldeles egna hund, i familjen har det tidigare bott 2 newfoundlandshundar och två labbar, familjehundar.

När någon frågar brukar jag säga att Lessie är min första egna hund, hon var valpen jag drömt om och fick välja helt själv, som följt mig sedan dag ett. Faktum är att det fortfarande gör ont i själen att berätta om min första riktiga egna hund. Kanske för att det känndes som ett misslyckande, mitt fel, men hon passa helt enkelt inte in.

Tilda

Hon var en blanding mellan leonberger och berner sennen, dock inte så stor som dessa raserna men krävde desstu mer. Hon kom hem till mig som omplaceringshund, jag var 11 år, Tilda var 9 månader. Mina föräldrar tyckte jag klarade att ta ansvar för henne (vi hade även en labbehane som börja bli lite äldre). Vi kände litegrann de som skulle omplacera henne. Jag gick en lydnadskurs med henne, kände att vi passa så bra ihop,jag lärde henne allt möjligt, och gjorde allt för min tilda.

Hon var en glad och trevlig hund, lättlärd och social. Hon hade bara en dålig egenskap, hon vaktade. vi försökte aktivera henne mer och stänga undan när det kom folk hem till oss. Men det gick såklart inte i längden, en dag var det ändå en av mina systers kompis som gick fram till henne och krama henne... vilket slut som ni kanske gissar. Hon bet henne, inte allvarligt, men för att markera, ganska kraftigt. Jag låste in mig och Tilda på mitt rum och grät länge, länge. Den dagen som aldrig skulle hända hände och en några dagar efter det beslöt mamma att lämna tillbaka henne, utan att säga något till mig lämna hon tillbaka tilda när jag var i skolan. Jag visste ju, och hon visste att jag aldrig skulle låta henne ta henne när jag var hemma. Hon fick bo hos oss i 2 år och jag tyckte det var så orättvis.

Visst, det kanske var orättvis? Men tror ändå längst, längst inne i mig att det var rätt. Att jag och min familj behövde en hund som passade vårat liv. Jag har inte en aning om vart hon är idag, men jag hoppas hon har det bra och bor på en stor gård som hon får göra det hon är född för.

Det gör fortfarande ont att skriva och tala om henne, därför gör jag det väldigt sällan. För jag älskade henne så hemska mycket  

Jag trode aldrig någon skulle kunna erkätta henne, kanske därför jag är så farligt fäst vid Lessie, som jag fick efter. Jag låter som en bortskämd unge, men det tog en bra tid innan jag belöt mig för att ta Lessie. Och även om hon är mitt allt kommer jag aldrig glömma Tilda som lärde mig så mycket.